Nästan all musik är gjord för att upplevas vågrätt; så att man hör ackord med melodin på toppen – så att man lyssnar på melodin främst i förhållande till de andra toner man hör samtidigt. Vår dur- och moll-musik bygger på att det finns en ters som avgör om det blir dur eller moll i musiken. Tersen kom in i västerländsk musik först på 1400-talet, och det mesta av gregoriansk sång är skrivet långt innan dess och gjord för att upplevas på ett helt annat sätt.
Istället är den gregorianska sången gjord för att sjungas enstämmigt. Det som händer då är att man kan uppleva musiken horisontellt istället för vågrätt; man kan uppleva två poler som melodin snirklar sig runt. Man känner att där – på polen – är ett ”hemma”. Melodin leker runt där och kommer till slut tillbaka. Sedan kan man uppleva att en melodi också har en annan pol, som också är ”hemma”, och att melodin leker fram och tillbaka mellan dessa poler. Istället för ett vågrätt perspektiv, där melodin upplevs främst i förhållande till det ackord / de toner som ljuder samtidigt, upplevs då melodin främst horisontellt – i förhållande till de toner som var före och efter. När gregoriansk musik ackompanjeras, kan man inte längre uppleva musiken främst horisontellt, utan man hör melodin i förhållande till ackorden. Även i efterhand, efter att man hört en gregoriansk sång ackompanjeras, kan man nästa gång inom sig höra ackorden och inte längre uppleva musiken främst horisontellt längre.
Så skulle du vilja kompa mina psaltarpsalmer, så är de inte längre gratis – på det villkoret ger jag inte lov att använda dem! Själva poängen är att man ska få uppleva de äkta gamla psalmtonerna och det går fullständigt förlorat ifall man ackompanjerar dem.